Elli och Signe Hemberg
27juni - 15 augusti 2007
Elli
Hemberg (1896 – 1994)
Elin Elisabeth Hemberg växte upp i Skövde
prostgård. Pappa var kontraktsprosten Johan Hemberg
och mamma konstnärinnan Signe Hedenius.
Den unga kvinnan valde tidigt en konstnärlig bana,
efter att först ha tvingats genomlida ett år på
hushållsskola. Vid 20 års ålder flyttade Hemberg
till Stockholm och där blev hon kvar. Hon studerade
vid Carl Wilhelmssons målarskola mellan 1918 och
1922, där hon tillägnade sig ett figurativt och
tämligen stillsamt måleri. 1923 gifte hon sig med
läkaren Sven Erlandsson. Hennes produktion från de
första årtiondena efter målarskolan är återhållsam.
Hon målade framför allt landskap och porträtt, men
det var formproblemen som intresserade henne.
Elli Hemberg deltog vid den här tiden i ett antal
konstnärliga tävlingar. Prisbelönades ibland, men i
pressen kunde det förundrat rapporteras som
”Stockholmsläkares fru i tävlan med konstnärer”.
Doktorinnan Erlandsson sökte även andra uppdrag, t
ex hos Annonsbyrån Sten Aktiebolag, men refuseras
med orden ”Det smärtar mig djupt att det skall vara
så svårt att förena konst och reklam (åtminstone vad
annonsteckningar beträffar)”.
Först 1942 kände hon sig mogen att delta i en
debutantutställning på Galleri Moderne i Stockholm
och möts med välvilliga recensioner.
Några år in på 40-talet blev Otto G. Carlsund
intresserad av Ellis måleri. En varm vänskap uppstod
dem emellan, med ett kreativt samarbete. Carlsund
hjälpte henne att befria sig från det naturalistiska
återgivandet och hon bröt upp från det
Wilhelmssonska måleriet. Otto G. Carlsund själv var
kontroversiell i det svenska konstlivet. Hans
utställning på 1920-talet med internationell
abstrakt konkretistisk konst hade fått ett
fiaskoartat mottagande av en oförstående
kritikerkår, vilket hade lett till att han slutade
måla själv och istället blev konstkritiker.
Vänskapen mellan Hemberg och Carlsund ledde till att
han nu återupptog sitt skapande och tog sig även
uttryck i en gemensam utställning 1947. 1948 avled
Carlsund.
1949 kom Elli i kontakt med boken ”The Elements of
Dynamic Symmetry” av Jay Hambidge. Insikten i det
dynamiska proportionssystemet innebar en
grundläggande förändring av hennes konstnärskap. Nu
undersökte hon hur vissa kraftfält gav mer liv och
rörelse i geometriska kompositioner. Men måleriet
räckte inte för Ellis formundersökningar. På
1950-talet började hon med tredimensionella, ofta
komplicerade, former som t ex reliefer. Under
1960-talet kände Elli att kompositionerna befriade
sig från den plana ytan och hon började arbeta mer
skulpturalt med trä och metall.
1966 dog hennes make. På 1970-talet, vid en ålder
när andra människor redan pensionerat sig, slog Elli
Hemberg på allvar igenom som konstnär och fick många
offentliga uppdrag, t ex utsmyckningen av den nya
entrén till Riksarkivet. De collage av
tidningspapper och olika material hon börjat med
under 1960-talet blev ibland förlagor till textilier
(Konsthantverkets Vänner producerade efter
konstnärers förlagor). Hon klippte och vek former,
som blev skulpturer eller arkitekturer, i papp. En
del av dessa realiserades som modeller i metall, en
del blev så småningom offentliga utsmyckningar.
Hon behärskade nu formen, från små skisser kunde hon
göra monumentala skulpturer. I en katalog från 1977
uttrycker museichefen Gunnar Bråhammar att: ”Elli
Hemberg söker en definierbar och tidlös form för det
vi kallar skönhet. Kubismen och purismen är hennes
utgångspunkter”. Bo Sylvan liknar hennes konst vid
den japanska diktformen haiku: ”Och liksom haikun
formas av meterns rytmik löser sig Elli Hembergs
skulpturer ur en kristallklar geometri där delen
står i relation till helheten.”
Elli var en ständigt sökande konstnär. ”Slår man
sig till ro är det förkylt. Det har jag aldrig
gjort. Att slå sig till ro är att vara nöjd. Att
vara nöjd är att vara död” sa Elli i en
födelsedagsintervju i Svenska Dagbladet i samband
med sin 90-årsdag, 1986. Först åtta år senare
lämnade hon sitt livs gärning, 98 år gammal.
Efter Elli Hembergs död 1994 bildades en stiftelse
med uppdrag att förvalta den konstnärliga
kvarlåtenskapen. I enlighet med önskemålen i
testamentet donerades en betydande del av materialet
till Skövde konstmuseum, som dessutom förvärvade ett
urval verk. Norrköpings konstmuseum, Moderna museet
samt Skissernas museum i Lund omnämndes också de som
mottagare av gåvor enligt testamentet. Sedan våren
2005 pågår i Skövde registrering av det omfattande
materialet (som består av teckningar, målningar,
grafik samt en mängd skulpturer och modeller till
skulpturer), med målsättningen att tillgängliggöra
allt material och synliggöra ett synnerligen
intressant konstnärskap.
Signe Hemberg f.Hedenius (1863 – 1944)
År
1894 anlände till Skövde stadens nye kyrkoherde,
Johan Hemberg. Med sig hade han sin lilla familj,
nyblivna hustrun Signe och den fyraårige sonen från
ett tidigare äktenskap. ( Modern hade avlidit vid
förlossningen)
Närmast kom han från Paris där Johan Hemberg verkat
som präst i Svenska Sofiaförsamlingen. I Paris hade
han också mött sin blivande hustru.
Signe Hedenius, var född i Uppsala som dotter till
medicine professor Per Hedenius. Hon visade tidigt
prov på konstnärliga talanger och, trots
tveksamheter från i synnerhet modern som var djupt
religiös och sympatiserade med den s.k.
sedlighetsrörelsen, beslutades att hon skulle få
utveckla sitt konstnärsskap.
Hon
begav sig därför i sällskap med konstnärsparet Alf
och Gerda Wallander till konstens huvudstad Paris
där hon började sina studier i måleri vid Académie
Colarossi, en av Paris berömda konstskolor där ett
flertal svenskar studerat före henne.
Efter paristiden kom Signe Hedenius att under de
första åren av 1890-talet fortsätta sina studier på
konstnärsförbundets skola i Stockholm där hon
undervisades av bl.a. Richard Berg och Anders Zorn.
Hon
hade dock problem med vissa delar av undervisningen.
Påverkad av sin sedlighetsivrande mor vägrade hon
t.ex. att måla nakenmodell tillsamans med de manliga
kamraterna, hon besökte därför ateljén endast på
eftermiddagarna när man målade påklätt.
Även efter giftermålet med Johan Hemberg fortsatte
hon att måla men från och med nu är familjen det som
betyder mest.
Redan året efter flytten till Skövde föder hon
parets första gemensamma barn, dottern Margit. 1896
anländer nästa dotter, Elli och slutligen år 1900
den efterlängtade sonen Per.
Familjen bebor prostgården i Skövde men låter även
uppföra ett sommarhus i Ljungstorp ovanför Varnhem.
Byggnaden som Signe Hemberg själv till stora delar
ritar får följdaktligen namnet Signeliden.
De
akvareller som visas i utställningen avbildar
exteriörer och interiörer från de båda hemmen. I
synnerhet hennes detaljrika skildringarna av det
tidiga nittonhundratalets färgrika och
stämningsmättade inredningar är av stort intresse.
Kanske inte i första hand för dess konstnärliga
kvaliteter utan snarare för av vi genom Signe
Hembergs bilder kan få ovärderlig kunskap om livet i
en svensk småstad för hundra år sedan.
Text: Christina
Törnqvist och Peter Nordin |
